Människornas land av Olle Persson

Paddla kajak på Grönland, Människornas land

Grönland, på landets eget språk Kalaallit Nunaat eller Människornas land, är världens största ö och utgör en del av den Nordamerikanska kontinenten med endast 57 000 invånare. Av dessa är c:a 7 000 utlänningar, till övervägande del danskar. 82 % av landet täcks av upp till 3 000 meter tjock inlandsis. Men resterande 18 %, dvs.kusten i stort sett runt hela Grönland, utgörs av ett kargt men mycket vackert och omväxlande landskap ofta genombrutet av fjordar som ofta sträcker sig in till inlandsisen. På vissa ställen når inlandsisen ända ut till havet.

Vi är sex paddlingsentusiaster med koppling till Brunnsvikens Kanotklubb i Stockholm som tillsammans med två grönländska fångstmän som guider ska paddla en vecka längs en bit av denna kust. Kajaken har sitt ursprung här på Grönland. Det var med kajak fångstmännen gav sig ut på jakt till sjöss och vi vill gärna uppleva kajakpaddling i kajakens ursprungliga farvatten.

Regnet öser ner och vinden ökar till kuling. Vi är i lä av några öar men utanför dessa driver stora, overkligt veckade isberg förbi söderut. Farvattnen utanför utgörs av Baffin Bay och Davis Strait som skiljer Grönland från norra Kanada. Vi har från olika håll strålat samman i den lilla staden Aasiaat på Grönlands västkust en bit norr om polcirkeln. Aasiaat är en av landets få städer, hette tidigare på danska Egedesminde och har c:a 3000 invånare. Det är i början av september. Hösten är längre kommen än hemma. Vi befinner oss i höjd med Treriksröset i Sverige, och vädret är utsatt för snabba växlingar. Här hade vi tänkt göra en kortare dagstur med kajak som vi måste inställa på grund av de osäkra väderförhållandena.

Vi tar en mindre passagerarbåt söderut till Kangaatsiaq, en bygd (dvs en by) några mil söderut. Här får vi tillfälle att testa och ställa in roder och sitsar i de kajaker vi kommer att använda under långfärden. Och känna på det iskalla vattnet. Vi paddlar på en öppen fjärd. Jag har lagt ifrån mig paddeln i vattnet, gör en oförsiktig rörelse och hänger plötsligt upp och ner i kajaken under vattnet. Min kompis Bengt ligger bara några meter ifrån mig med sin kajak. Denna situation har vi dessbättre tränat åtskilliga gånger i bassäng. Vi genomför en stäv- eller T-räddning. Han kör fram stäven på sin kajak i 90-graders vinkel mot min. Jag tar tag i stäven och häver mig snabbt upp. Torrdräkten var onödigt dyr tyckte jag innan men nu är jag verkligen glad för den. Jag är torr innanför och kan bara fortsätta paddla utan att byta kläder. ”Möter vi valross ska vi paddla nära varandra så att vi tillsammans ser stora ut. Titta argt tillbaka på valrossen. Ge inte intryck av att vara rädda”, Hans Aronssen fångstman och van kajakpaddlare från trakten instruerar oss inför kommande eventualiteter. Vi möter lyckligtvis ingen valross och får ingen möjlighet att testa om det är ett gott råd eller ett skämt.

Vädret stabiliseras och vi ger oss iväg. Till och med solen tittar fram. Termometern visar några plusgrader men den friska vinden uppifrån inlandsisen någon mil längre österut känns kall och ogästvänlig. Vi passerar ett smalt avsnitt av en fjord och utsätts plötsligt för inströmmande tidvatten. Skillnaden mellan hög- och lågvatten kan bli upp till 3 meter. Strömmen för kajakerna i sidled trots att vi paddlar framåt. Genom att paddla tätt intill bergväggen på fjordens ena sida underlättas passagen. När vattnet står som högst ökar vinden till uppskattningsvis12 meter/sekund och vi väljer att ta matrast och avvakta några timmar. Vi paddlar vidare först när solen står lågt och ger ett gult kvällssken över de kala stränderna och vida vattenytorna. Eftersom vi befinner oss i arktiskt klimat växer här inga träd, inte ens buskar. Däremot är bergssidorna beväxta med kråkbärsris med massor av mogna kråkbär som väntar på att plockas. Vi äter så mycket vi orkar och hinner plocka under rasterna.

Första natten i tält blir mindre kall än vi tänkt oss. För säkerhets skull har vi tagit på oss rejält med varma kläder. På natten sjunker temperaturen till flera minusgrader och det är is på vattenpölarna intill tälten när vi vaknar. Men morgonen är fantastisk. Det är vindstilla och en lågt liggande sol skänker ett gult varmt ljus över fjordar och vikar omgivna av till synes oändliga kala bergsmassiv där den låga vegetationen lyser i sprakande höstfärger. Jag upplever ett totalt lugn i denna fantastiska natur som skänker välbehövlig ro åt själen. På grönländskt vis tar vi det med ro och ger oss iväg igen först framåt 12-tiden trots att vi vet att det då nästan alltid blåser betydligt mer. De sena starterna återkommer de följande dagarna vilket medför att vi i stället paddlar länge på kvällarna, ibland även efter mörkrets inbrott. Vi övernattar ett par gånger vid övergivna bygder där bara något enstaka förfallet hus står kvar som tillfälligt skydd åt fångstmän. Husen är dock i så dåligt skick att vi hellre väljer att ligga i tält. Som skydd mot vind och regn under matlagning fungerar dock byggnaderna bra. De flesta nätterna är stora delar av himlavalvet uppfyllt av norrsken som ger ett nästan overkligt, grönaktigt sken i mörkret men som gör att vi kan uppfatta konturerna av den mäktiga naturen omkring oss.

Vi passerar två bygder under färden, var och en med något hundratal invånare. Den grönländska politiken är sedan länge att förmå folk att flytta in till bygderna för att kunna förse dem med nödvändig service såsom skola, vård, butik mm. Familjerna kan då få en drägligare tillvaro medan männen är ute på jakt och fångst. Moderna båtar gör att man kommer iväg långt på kort tid och fångstmännen ligger dessutom ofta ute flera dagar i sträck. Levnadsstandarden är förhållandevis hög. Folk bor i små enklare hus, ytterväggar är oftast av plywood, men av bra standard. Alla ledningsrör löper på stolpar en halvmeter ovan jord. Grönlandshundar i mängder står bundna mellan husen och är förvånansvärt tysta utom när det vankas mat. Hundarna är inga sällskapsdjur utan används som dragdjur vintertid. Slädar står utanför stugknutarna i väntan på den kommande vintern. Fångstmännen lever ett hårt och farofyllt liv. Det sägs att en tredjedel av alla män dör en icke naturlig död och då är färder till sjöss och på vinterisar och närheten till isberg som rasar samman vanliga olyckstillfällen.

Våra båda medföljande grönländska vänner är bekanta med folk i bygderna. Vi blir inbjudna på ”kaffemik”, en grönländsk sed som innebär att man bjuds på kaffe men framför allt även på olika sorters kött från trakten. Här smakar vi torkat valkött, rå valhud (s.k. matak), myskoxkött, rökt och torkad fisk av olika slag. Vi äter oss proppmätta på läckerheterna. Folk är vänliga och intresserade av vilka vi är. Överallt möts vi av hälsningar och vänliga leenden.

För att ta oss emellan fjordarna och så småningom komma tillbaka till Kangaatsiaq, vår startplats, måste vi släpa kajakerna över land och paddla i system av småsjöar och bäckar för att nå havet igen. Vår färd blir därför extra jobbig men också mycket omväxlande. Det lugna, stilla vattnet i sjöarna kontrasterar starkt mot det ofta blåsiga och oroliga havet. Vi tvingas mot slutet av färden ändra rutt på grund av för stark blåst och oroväckande sjögång. Vi gör ännu en släpfärd, denna gång oplanerad, med kajakerna över ett bergspass med några små sjöar i mitten. Det regnar och blåser isande kallt. Själv kapsejsar jag vid en landstigning men förblir torr tack vare dräkten. Vi får slå läger i halvmörker i ett pass högt över havet nedanför oss. Tidigare under dagen har vi stannat till vid ett skär och plockat mängder av musslor som vi nu kokar och äter oss mätta på. En riktig läckerhet. Vi ligger efteråt samlade i mörkret i ett av tälten, väl påpälsade, och lyssnar på våra grönländska vänners jaktberättelser. Hans har nedlagt sju isbjörnar under långa slädturer till Thule från sin ungdoms hembygd, Upernavik. Vildrenar och sälar är annars de vanliga villebråden.

När vi efter en veckas paddling återkommer till Kangaatsiaq skiljs vår grupp åt. Grönländarna stannar kvar i sin bygd, två ur gruppen följer med ett passagerarfartyg söderut medan vi återstående fyra personer följer med ett annat fartyg en dagsresa norrut, till Illulissat, Grönlands tredje stad i storlek med c:a 4 000 invånare. På vägen passerar vi två jättelika finnvalar. Båtens passagerare utgörs mest av skolungdomar som ska hem över veckoslutet.

Vid Illulissat finns en fyra mil lång isfjord, av UNESCO förklarat Världsnaturarv. Längst in i fjorden kalvar en av inlandsisens glaciärer ständigt nya isberg som fyller fjordens hela längd. Längst ut vid mynningen strandar isbergen på den relativt grundare ”tröskeln” ut till havet. Isbergen samlas på rad och lämnar efterhand fjorden och flyter sakta ut i den vida Diskobukten och sedan vidare ut i Nordatlanten. Vi lyckas efter visst besvär och övertalning få låna kajaker och paddlar under stor försiktighet omkring i området och gör även en vandringstur längs fjorden.

Olle Persson