Mästerskapen 2006 av Sten E. Karlsson

Sten E. Karlsson och Bengt Tydén deltog i årets upplaga av de Grönländska kajakmästerskapen, som i år hölls i Sisimiut. Läs Stens rapport nedan.

Grönländska mästerskapen i kajak 2006 är nu avslutade. De hölls i år i Sisimiut, Grönlands andra tätortscentra med ca 6000 invånare. Staden ligger norr om polcirkeln, vilket innebär att det är ljust dygnet runt så här års. Bebyggelsen på orten har gamla anor sedan 4500 år, dock var Sisimiut inte något tillhåll för nordbor under den eran, från år 1000 och 500 år framåt. De traditionella näringarna i staden har varit fiske och fiskeindustri, men nu satsar man mycket på turism och på upplevelser som midnattsolsvandringar och, under vinterhalvåret, turer med hundsläde. Sisimiut är en tillmötesgående och vänlig ort med mycket snabb tillväxt och nya hyreshus under uppbyggnad.

Bengt Tydén och jag, Sten E Karlsson, har för andra gången deltagit i de grönländska kajakmästerskapen. Vi deltog i år inte i alla, men i de flesta grenarna. Nytt för denna gång var två maratonlopp, ett före tävlingarna och ett efter de egentliga tävlingarna, där årets kajakman (och kajakkvinna) blev utsedd. Efter maratonloppet, men före tävlingarna, råkade Maligiaq Padilla ut för en allvarlig olycka. Hemmasonen Maligiaq är de senaste årens totalsegrare, och var även nu vinnartippad av de flesta. Olyckan gjorde att Maligiaq i år inte kunde delta i tävlingarna, och korandet av årets kajakman blev därmed än mer ovisst och spännande. Efter stor dramatik, där flera av toppkandidaterna blev diskvalificerade, klev Kristian D. Josefsson från Nuuk högst upp på prispallen. Årets kajakkvinna blev Ulunnguaq Rusbach från Sisimiut. Liksom 2004 hade vi svenskt deltagande: Bengt och jag ställde upp i den internationella klassen, som finns med sedan år 2000. Formellt bildar vi en egen klass, då vi båda är över 60 år och kvinnorna tävlar för sig. Tävlingarna går dock samtidigt så vi fick tillfälle att mäta oss med de andra startande från världen utanför Grönland. Av hundra deltagare var vi elva utlänningar. Förutom vi två var det fem amerikaner och en vardera från Kanada, Spanien, Norge och Tyskland. Av dessa elva var två kvinnor. Med den begränsade konkurrensen kunde vi sextioplussare hävda oss ganska väl trots att våra medtävlare var betydligt yngre. En sak som komplicerade tillvaron var att vi inte hade med oss egna kajaker utan fick försöka låna inför varje tävling, något som inte alltid lyckades. Detta gjorde det svårt att prestera fullt, främmande kajak i främmande vatten blir aldrig optimalt. Viktigast för oss är dock att se och lära, och få underlag för att sprida den grönländska kajakkulturen på hemmaplan. 

Första tävlingsdagen uppstår ”utankajakproblemet” på en gång. Det är kortdistans och de allra flesta vill vara med. Bengt och jag får låna var sin Feathercraft faltkajak i absolut sista stund, en kajaktyp som i varje fall jag aldrig bekantat mig med. Problem direkt: jag välter redan vid istigningen i hamnen där vi lånat kajakerna. Bengt har redan hunnit lämna bryggan när jag välter. Han hade kommit underfund med att den här typen av faltkajak har uppblåsbara sektioner som skall blåsas upp innan man använder den. Detta hade jag missat och med en lös, sladdrig och opaddelbar kajak kommer jag inte ens fram till startplatsen. Min insats på denna andra sejour på mästerskapen hade börjat riktigt dåligt. Bengt gör däremot ett bra lopp. Ensam i sin klass vinner han naturligtvis, men han är också före amerikanerna. Själv fick jag koncentrera mig på att rädda min mobiltelefon och den nya digitalkameran som hamnat i vattnet och nu låg på botten ett par meter ner.

Andra tävlingsdagen skall jag försöka revanschera mig. Det är rolltävlingar, men förhållandena är sämsta tänkbara: med ordentliga vågor, hård vind, och endast någon plusgrad i vattnet blir det mycket hårda villkor. Jag har nu lånat vår rumskompis kajak. Förutom att denna kajak är för mig ovan så är den mindre lämpad för rollning. Jag har svårt att sitta fast och glider ordentligt omkring i den. Av de rollar som jag klarar på träning lyckas jag nu med endast hälften. Därtill är det mycket kallt så efter kvart i vattnet är jag så nedfrusen att jag skakar i hela kroppen. I år ifrågasätter ingen att jag skulle uppnå kvalgränsen för deltagande, som nu är satt till 30 poäng — de kommer ihåg mig från 2004. Trots den för mig mycket blygsamma insatsen håller jag alla utom två bakom mig i den internationella klassen. På kvällen får jag stå på samma prispall som Dubside och kandensaren Philippe. Den äran är det nog få förunnat så jag betraktar ändå insatsen väl godkänd.

Tredje dagen tvekar jag faktiskt om jag skall deltaga. Det är loppet med överbäring, då kajaken skall bäras över land en respektive tre km på två ställen. Detta lopp brukar vara hårt och många avstår. Men i och med detta så blir större möjlighet för mig att låna en kajak. Vår rumskompis Karl lånar ut sin kajak och jag ställer upp. En nackdel är att kajaken som jag lånar är lite tung. Den väger 21 kilo, vilket var i tyngsta laget men den låg med god balans bra på mina axlar. Det är ett krav att kajaken skall bäras på huvud och axlar. Det lär knappast vara någon promenadstig som kommer att erbjudas de tävlande.

Jag tar det lugnt i starten och lägger mig sist. Efter några km går jag om ett par stycken, och vid första landstigningen är jag även ifatt Javér från Spanien. Jag är snabbare att få upp min kajak på huvudet och börjar därför att gå uppför bergslänten, först i en liten grupp. Jag kommer till ett vägval: flaggorna markerar en klätterväg rakt upp och bredvid ser jag en stig som är mycket lättare att gå på men som bör bli en omväg. Jag väljer den flaggade vägen. Det går sakta men det gör ju inte så mycket, för det är så smalt att ingen kan gå om mig. Det visade sig att jag inte var den enda som tvekade inför vägvalet: de tre som ledde loppet i elitklassen valde den flackare stigen och blev diskvalificerade. Detta fick sedan konsekvenser för hela slutresultatet och korandet av årets kajakman. Men jag tog som sagt rätt väg och bar min kajak tungt uppför stigningen. När det blev plats att springa om kom dock Javér klivande mycket starkt och jag var snart 50 meter efter. Till min förvåning hade han inte lika lätt att ta sig nedför berget. Jag praktiskt taget springer om honom och är klart före i vattnet. Jag inser nu att jag har chansen att lämna alla i internatinella klassen bakom mig, frånsett från Phillip från Kanada som slåss med de bästa grönländarna där framme. Jag får senare reda på att jag varit 100 m framför mina medtävlare. Jag blir dock osäker på vägen hem: banan är inte märkt och jag vet helt enkelt inte vilken bergknalle jag skall sikta på. Vid den andra landstigningen är jag efter Javér som var så stark vid den tidigare bergsklättringen. En bra uppstigning gör att jag ändå är först ute på banan. Och det är bra för då håller jag täten och dom andra bakom mig där det är trångt. På plan mark har jag lättare att hålla fart. I vattnet en sista gång och nu är det James från USA som är närmast. Han får på sitt kapell mycket snabbare än jag, och går ut från land med en ledning på 20–30 meter. Jag förstår att avståndet kan bli svårt att ta in på den lilla sträcka som är kvar. Vi skall ut och runda en ö och sen tillbaka till målet. Vi har lite vågor från sidan och jag ser att min motståndare inte kompenserar för detta. Hans väg till ön kommer därför att bilda en båge. Jag koncentrerar mig på att avläsa en enslinje mellan ö och land i bakgrunden, lägger kajaken 5-10° snett och får därmed en rakare väg. Min uträkning stämmer och vid ön har jag tagit in mycket av hans försprång. Jag satsar snabbt för att komma ikapp och lägga mig på hans ”våg”. Det lyckas, och sen är det bara att hänga kvar och satsa allt när det är 50 meter kvar. Jag lyckas gå om honom och passerar mållinjen med några meter tillgodo. Jag är trött, men det skall jag väl vara när jag lyckas placera mig som tvåa i den internationella klassen.

Tredje dagen är rep och harpunkastning. De avancerade övningarna på repen är inte att tänka på jag skulle antagligen inte klara en enda av dessa. Amerikanarna är däremot på alerten alla av dem tror jag gör något. Är det månde Dubside som inspirerat dem. Harpunkastningen har vi däremot siktat in oss på. Som vanligt är det lite knepigt att få tag på kajaker och här behövs det också lånas en harpun. Ingen kan dock kasta samtidigt så jag skall låna Karls kajak och det blir amerikanskan Alisons harpun. Bara det att Karl skall kasta samtidigt med oss så det blir bytande under tävlingens gång som virrar till det för domarna. Bengt får det lite lugnare han lånar Toms kajak och är med på Malgiaqs harpun. Jag tycker själv att jag får iväg tre hyfsade kast två på längden och ett som träffar tavlan. Blir mycket förvånad när domarna bara noterat ett längdkast och ingen tavelträff. Ok det kanske är mänskligt av dem att missa. Vi är de sista som kastar. Vi krånglar med att byta kajaker och harpuner och klockan har blivit närmare tolv på natten. Bengt får kast noterade och utses till vinnare i veteranklassen. I harpun får jag finna mig i att jag inte ha turen med mig.
Vi anmälde oss också till rollning i lag. Tre paddlare skall rolla samtidigt efter bästa förmåga. Vi sätter ihop ett skandinaviskt lag av Sten, Karl och Bengt. Mot detta ställer Dubside upp ett internationellt lag bestående av Dubside, Philippe och Javér. Det kittlar kan vi slå Dubsides lag? Det borde bero mycket hur tredjemannen lyckas. Tja vi försöker i alla fall. Vi fallerar lite alla tre, får göra om och tappar poäng. Vi har också svårt med samtidigheten. Bengt som fått låna en ypperlig rollningskajak (Frejas Qannaq) får in vatten i den p.gr.a sin något otympliga torrdräkt. Vi gör ingen bra tävling och får se oss klart slagna. Chansen att få vinna över Dubside i rollningstävling återkommer nog inte.

Vi är lite mätta nu och lite trötta på att jaga någon kajak som är ledig och står därför över fredagens långlopp på 20 km. Det blir lite promenad i byn och på eftermiddagen går vi ned och ser loppet och hejar på vår norske vän Karl. Och så siktar vi in oss på lördagens stafett.

Vi formerar ännu en gång vårt skandinaviska lag: Bengt, jag och Karl. Som motståndare är det bara amerikanerna som får ihop ett lag på tre stycken. Karl och jag skall dela kajak vilket går om vi kör första respektive sista sträckan. Bengt får ta andra sträckan med Javiérs kajak. Både Bengt och jag har tidigare i veckan slagit de amerikaner som vi ställs mot. Karl paddlar sista sträckan och ställs där mot Dubside som inte längdpaddlat tidigare i veckan. Han har hitintills bara satsat på rep och rollar, där han utan tvekan är bäst i världen utanför Grönland. Att USA-gänget har respekt för oss är tydligt utifrån sättet de lägger upp sin. De lägger de sig på våg och låter oss dra, och vare sig Bengt eller jag orkar skaka av oss vårt påhäng. De har väl blivit inspirerade av att jag låg på våg och knäckte deras man i överbäringsloppet. De litar på att deras slutman Dubside skall fixa en seger i spurten. Vår slutman, ”vikingen” Karl från Norge, är dock stark och lyckas hålla Dubside bakom sig trots flera attacker. Över mållinjen är vår hjälte Karl först och fixar segern.

En trevlig stor fest avslutar tävlingsveckan. Där utses årets kajakman och årets kajakkvinna bästa klubb mm. Vi får också våra medaljer för segern i stafetten. Även om vi inte förstår grönländska så visar grönländarna att även de tyckte det var roligt med ”vikingaseger” i stafetten. Glädjande är att Maligiaq som var svårt skadad nu var på benen och kunde agera prisutdelare.

En trevlig och spännande vecka är över och vi har en hel del erfarenheter med oss tillbaka till Sverige. Erfarenheter som vi hoppas förmedla till kajakfolk i Sverige som visar intresse för grönländsk paddelkultur.

Och hur gick det då med den i vattnet tappade kameran? Jo tack, Sisimiut kommuns räddningstjänst bistod med dykare som plockade upp den. De styrker därmed min bild av att grönländarna är hjälpsamma och alltid ställer upp för att ordna allt till det bästa.

Sten E Karlsson